Det var inte tänkt att jag skulle börja fotografera hockey,  men när jag började skriva lite på nätet om juniorhockey och damhockey så behövdes det även bilder, och plötsligt var fotograferandet mer än bara för egen del.

En säsong blev det 124 matcher annars var väl snittet 60-80 matcher, där en match tar 3 timmar och sedan lika mycket i bildhantering, mååånga timmar blev det.
Om man utöver detta har ett jobb för att tjäna pengar borde man inse att tiden inte räcker till, och lite så var det.
Från och med augusti till och med april fanns det väldigt lite tid för annat,  men samtidigt gick jag in i väggen (på grund av mitt ordinarie jobb) och hockeyfotograferandet blev min ventil där jag fick koppla bort hjärnan från mitt jobb och  ägna mig åt fotograferandet.

Min drivkraft var att ge spelarna lite bilder på sig själva men även kunna läka mig själv.

Något märkligt var att jag fick kommentarer om att jag fotograferade damhockeyn för att jag var intresserad av brudar, och visst är jag lagd åt det hållet men det var ingen som frågade samma sak när jag fotograferade j18 och j20.
Men NEJ! jag fotograferade inte någondera för att jag trodde att jag skulle få napp!  JAG FOTOGRAFERADE HOCKEYSPELARE! för att de spelade hockey! en av de bästa sporterna jag vet, och jag ville uppmärksamma damhockeyn!

Jag undvek därför konsekvent att fotografera omklädningsrum efter match, med ett enda undantag då en materialare tvingade mig.

Jag vill tacka alla spelare, ledare, materialare, domare och övrigt folk runt omkring som kryddade tillvaron.

Och jag vill be några spelare inom damhockeyn om ursäkt då jag blandande ihop er, det hände då jag gått in i väggen.

men någonstans på vägen, då jag kommit en bra bit i att återhämta mig från kraschen,  började jag tappa drivet, det blev ett måste, det ventilen behövdes inte längre  och det började finnas ett sug av att göra annat höst och vinter, det var dags att sluta.
Jag slutade inte bara att fotografera hockey, jag slutade gå på hockey,  titta på hockey, jag tror att det blivit för mycket av det goda.
Men jag kan fortfarande sakna att stå där nere vid sargen med 110% fokus på det som händer på isen, det smäller av puckar i väggen bakom, höra hockeytjejer ha mer ovårdat språk än än tonåriga hockeykillar.
Höra tränare, höra domare försöka ha dialog med frustrerade spelare.
Nu mer tror jag ingen hittar hit så chansen att någon skulle läsa detta är minimal, men om någon av er som reagerade på att jag blandande ihop er så ber jag än en gång om ursäkt.

Relaterade bilder: